Modet: Sad life
Läste just lite ur en blogg om hennes rätt jobbiga liv kontra hitta kärlek...
Kom då att tänka på det här modet/tävlingen vi har om vem som har haft den jobbigaste bardomen.
Och där är det ju bara att titta sig själv i spegeln.
Min barndom: Helt awsome, samtidigt kanske inte det roligaste.
Men hur väljer jag att se det?
Tja, det är ju det som har format mig till den jag är idag. Och jag gillar mig själv.
Problem?
Jo, här får vi inte vara kaxig och skryta om vilken bra barndom jag kanske hade, för lagom är alltid bäst.
Som jantelagen säger.
Är glaset halvtomt?
Eller är det halvfullt?
Jag hade förmånen att växa upp på ladet, utanför en by (redan här kan man börja ifrågasätta om det är bra eller dåligt)
Jag växte även upp med en förståndshandikappad tvillingbror (som även här kan var abåde bra och dåligt).
Jag menar vad tusan?
Kan vi inte bara vara de personer vi vill vara?
Eller ska man vara bunden av det som hände förut??
Men jag tycker slutligen att det här är ingen lätt fråga,
för vem är jag att säga hur andra människor ska leva sina liv?
Fösöker jag bara ge ett gott råd?
Eller är jag bara så arrogant att jag tror jag kan säga till andra hur de ska leva sina liv?
Är glaset halvtomt,
eller är det halvfullt?
De ni,
kära läsare är något att disskutera över matbordet :)
Kom då att tänka på det här modet/tävlingen vi har om vem som har haft den jobbigaste bardomen.
Och där är det ju bara att titta sig själv i spegeln.
Min barndom: Helt awsome, samtidigt kanske inte det roligaste.
Men hur väljer jag att se det?
Tja, det är ju det som har format mig till den jag är idag. Och jag gillar mig själv.
Problem?
Jo, här får vi inte vara kaxig och skryta om vilken bra barndom jag kanske hade, för lagom är alltid bäst.
Som jantelagen säger.
Är glaset halvtomt?
Eller är det halvfullt?
Jag hade förmånen att växa upp på ladet, utanför en by (redan här kan man börja ifrågasätta om det är bra eller dåligt)
Jag växte även upp med en förståndshandikappad tvillingbror (som även här kan var abåde bra och dåligt).
Jag menar vad tusan?
Kan vi inte bara vara de personer vi vill vara?
Eller ska man vara bunden av det som hände förut??
Men jag tycker slutligen att det här är ingen lätt fråga,
för vem är jag att säga hur andra människor ska leva sina liv?
Fösöker jag bara ge ett gott råd?
Eller är jag bara så arrogant att jag tror jag kan säga till andra hur de ska leva sina liv?
Är glaset halvtomt,
eller är det halvfullt?
De ni,
kära läsare är något att disskutera över matbordet :)
Kommentarer
Trackback
