Idag
Just nu sitter jag här i soffan, med blött hår efter en renande dusch och 2 sovande hundar.
Jag är ensam hemma just nu, de andra kommer nog hem snart.
Jag reflekterar lite över det här med att vara inackorderad, bo i familjehem (trotts att jag "inte behöver" vara i ett familjehem) och dela huset med 4 andra personer och 3 hundar.
Det är underbart, det är jobbigt, det är det bästa jag kan tänka mig.
Det ger mig dåligt samvete, då jag inte bara lämnade mitt barndomshem och mina föräldrar för att själv må bra. Utan jag tar nu även upp 1 plats hos 2 helt fantastiska människor som jag i hemlighet har börjat se lite som mina egna föräldrar... Men bara lite grann.
Dessa personer är dock ett av de få förtärkta familjehemen som finns här uppe i norden.
De är till för de ungdomar som har haft det värre än någon annan, större problem än de flesta och mer behov av trygghet & stöd för att våga ta några steg frammåt.
Jag fyller inte de kriterierna, jag är bara en unge från en by bortom cementvägarna.
Och på grund av att jag är här så tar jag upp en plats som någon annan undom skulle behöva mycket mer än mig själv.
Men jag envisas med att stanna här, för här har jag aldrig mått bättre.
Sen är det inte bara en dans på rosor, inget är en dans på rosor.
För så som vi aldrig kommer veta vad som hade hänt om man gjort annorluna, så kommer jag aldrig få veta vad som hade hänt om jag gjort saker på ett annat sätt. Vem hade jag varit då?
Trösten jag vaggar in i mig själv under stunder av malankoli är att när dagen jag ska härifrån och ge plats åt den där ungdomen, då kommer jag vara en helt annan person och kommer förhoppningsvis ha ett nytt mål, en ny destination som väntar på mig.
Ett nytt kapitel.
Men tills dess tänker jag unna mig allt jag bara kan, uppskatta den vardagliga lyxen och inte gå runt och vänta på slutet.
Kommentarer
Trackback
