Jag hade just sagt hejdå till LillaKajsa och tänkte gå och köpa lite macarons,
ta bussen ut till byn ute i skogen och läsa en bok.
Det blev inte riktigt så.

För när jag för veta genom sms att jag ska ta sista sprutan mot livmoderhalscanser,
idag.

Som tur var hade jag gott om tid(för jag slutar relativt tidigt på fredagar) så jag bestämde mig även då att åka till pappas jobb efter sprutan.
Så jag kollade busslinjer.

Gick ca 45 min före sprutan för att köpa ut gardacil*(vet inte riktigt hur det stavas),
men där jag hade tänkt ta ut den hade de gått i konkurs,
just my luck.
Så jag fick slöpa mig och min väska vidare.

Som tur var kunde jag köpa ut det i ett närliggande apotek,
nu ver det bara 30 min kvar.

Så jag tar och skyndar mig,
för jag vill verkligen sätta mig ner och läsa min intressanta bok som jag lånat.
Lilith, Adams första hustru. Underbart femenistiskt anser jag, rekomenderas!
Den är inte alls lång (ca 200 sidor tror jag), är på svenska så det går fort att läsa.

Anyway,
jag är där ca 15 min före min avsatta tid,
nu ska jag få läsa i boken!
Trodde jag.

För jag hinner just hitta till där jag slutade och så kommer sköterskan och tar in mig,
typical.

Jag ska nu säja i förväg att jag har en lätt form utav fobi för sprutor och anser dem som mycket mer skrämmande mordvapen än knivar.
Jag och min fantasi har kommit på många senarion där det slutar med att jag känner hur nålen tränger igenom hud,
muskler,
organ osv. 

Jag väntade tills jag var sist när vi skulle ta de där sprutorna i lågstadiet och började gråta för jag hade tänkt för mycket och var så rädd...

Många utav mina vänner använder just min fobi för sprutor,
som enligt mig är en av mina få svagheter,
för att kunna få ut en reaktion av mig.


Men med det här hinenr jag inte tänka allt för mycket och håller mest andan när nålen tränger igenom min hud som en kniv genom smör.   

Första sprutan gjorde ont,
andra gick hur bra som helst och nu sista sprutan gorde lite ont.


Sen skulle jag ta bussen till papaps jobb,
tog en buss och allt var rfrid och fröjd.

Sen så visar det sig att närmaste busshållplatsen var en 8 minuters promenad från hans jobb.
Jag gick längst vägen,
helt klädd i svart så jag var aningen orolig om bilisterna såg mig.

Så jag vek in och gick genom en mindre skog,
kom ut på en djurstig eller mäniskostig...
Vet inte vilken utav de det var faktiskt.

Kom ut på ett ställe där jag kunde gå på asfalt och gick vidare.
Det var mycket dimma och var fakriskt rätt mycigt där i mörkret!

Och så här såg det ut när jag nästan var framme:



Om inte mysigt så säg!

Sen han jag bara läsa i några minuter innan pappa var fördig och vå skulle åka...
Life is irony and irony is you.